Jag trodde länge att det var min uppgift att vara stark. Att hålla ihop vardagen, hålla hoppet uppe och finnas där när min sambo gick igenom behandling efter behandling. Men ingen berättade hur det känns att stå bredvid den man älskar och se henne bära så mycket smärta, både i kroppen och i hjärtat, utan att kunna ta över ens en liten del av det.

Jag minns alla väntrum, alla sprutor på köksbordet och alla gånger vi försökte läsa av varandras blickar utan att säga orden högt. Jag såg hur hon kämpade vidare trots besvikelse efter besvikelse. Själv kände jag mig ofta maktlös. Som man finns det så få berättelser om den här längtan, om sorgen i att inte kunna skydda den man älskar från något så tungt.

Det svåraste var nästan skulden över att själv inte behöva gå igenom behandlingarna. Jag hade önskat så många gånger att jag kunde byta plats med henne, bara för att hon skulle slippa allt det där. Samtidigt försökte jag vara hennes trygghet, trots att jag själv föll sönder inombords ibland.

Men mitt i allt lärde vi oss att hålla ännu hårdare i varandra. Att hoppas igen, trots rädslan. Och en dag, när vi nästan inte vågade tro längre, förändrades allt.

Till sist kom en liten pojke.