Efter ett par år tillsammans kände jag och min man oss redo att utöka familjen. Men den efterlängtade graviditeten uteblev. Veckor blev till månader som blev till år. Vi sökte hjälp och utredningen visade att mannen hade något nedsatt antal "simmare" och vi remitterades för IVF. Hoppet inför IVF var stort, och vi trodde att vi nu äntligen skulle få vår lilla kompletta familj. Men behandling efter behandling misslyckades. Min kropp svarade dåligt på hormonerna och något plus på stickan fick vi inte. Efter tre försök fick vi inga fler gratisförsök, utan fick fortsätta på egen hand och finanisiera vidare försök ur egen ficka på privatklinik. På det totalt femte ivf-försöket blev jag äntligen gravid och lyckan var total, tills den kort därefter slutade med missfall. Vi föll ner i ett bottensvart hål och allt kändes hopplöst.
Men längtan efter barn var så stort. Vi samlade ihop oss, sparade ihop pengar och gjorde ytterligare försök.Först på det åttonde försöket blev jag gravid igen. Efter 4 års kamp.
Graviditen kantades av oro med mycket blödningar och som helst gravitetssymptom.
Men till vår stora lycka slutade denna graviditet lyckligt och vi fick slutligen en perfekt och mycket efterlängtad son.I efterhand har vi fått veta att det verkliga problemet egentligen låg på min sida, då jag redan när vi påbörjade vår behandling när jag var 24 år ovetandes befann mig i förklimakteriet, och kvaliteten på mina kvarvarande ägg var usel.
Först när när sonen var några år gammal, och vi misslyckats med syskonförsök fick jag en korrekt diagnos, och en förklaring till varför det varit så svårt för oss att få barn.
Men facit i hand är vår son ett verkligt mirakel, och jag är så tacksam över att jag mot alla odds fick uppleva lyckan i att bli mamma.