När jag och min sambo träffades levde vi ett fritt liv fyllt av arbete, resor och vänner. Barn fanns inte på vår världskarta. Men efter tio år började våra vänner bilda familj och jag kände en växande längtan efter att också få bli en del av den gemenskapen. Jag blev snabbt gravid, men lyckan försvann lika fort när graviditeten slutade i missfall. 
Ett år senare blev jag gravid igen, men även den graviditeten slutade i missfall. Efter utredningar och många frågor påbörjade vi IVF-behandlingar. Våra liv fylldes av sprutor, hormoner, sjukhusbesök och ständig planering, samtidigt som vi höll allt hemligt för omgivningen.
Tre IVF-försök misslyckades och till slut fick vi beskedet att kliniken inte kunde göra mer. Jag kände mig fullständigt värdelös och ensam. Det kändes som om jag hade förlorat både hoppet och bilden av vem jag var. Jag ville inte bara ha ett barn – jag ville känna mig hel.
Trots sorgen fortsatte jag söka svar och läste allt jag kom över om ofrivillig barnlöshet. En dag upptäckte jag oväntat att jag blivit gravid naturligt. Glädjen blandades med stark rädsla efter alla tidigare förluster, och jag vågade länge inte tro att det skulle gå vägen.
Men en vinterdag föddes vår dotter. Efter år av missfall, IVF-behandlingar och förtvivlan fick jag äntligen hålla henne i mina armar och bli mamma.