Jag är 34 år, min sambo är 37. Vi har försökt att få barn i 5 år och med blandade känslor av hopp, rädsla och ångest går vi snart in i ännu en IVF-resa, vårt fjärde försök. Det är märkligt hur något man hoppas på så innerligt också kan vara det som skrämmer en mest.

Vi vet hur tung väntan kan kännas. Hur snabbt hopp kan förvandlas till sorg och glädje till tårar och förtvivlan. Fysiskt är behandlingarna en pärs och varje besked vi fått längs vägen är en psykisk smärta. 

Vissa dagar känns det nästan omöjligt att våga tro igen. Som att man försöker skydda sig själv genom att inte hoppas för mycket.
"Om jag inte tänker på det"
Samtidigt finns det något inom oss som vägrar släppa taget. En liten röst som säger att kanske, kanske kommer det vara vår tur en dag.

Så trots alla tårar, all oro och alla gånger livet känts orättvist väljer vi ändå att fortsätta. Inte för att vi är orädda, utan för att längtan efter vårt barn fortfarande är större än rädslan.

För någonstans där, mitt i allt det svåra, finns fortfarande hoppet kvar.